Både gångerna Li har väntat våra barn har jag till viss del känt mig lite utanför. Inte så konstigt kanske. Det är ju i hennes kropp allt händer. Under första trimestern (första tre månaderna) har det inte varit några problem. Då är allt så nytt och spännande och det händer så mycket hela tiden att det per automatik inte har gått för mig att tänka på något annat än att det växer ett liv inne i Lis mage. Ett liv som så småningom ska komma ut och bli en del av min familj. En del av mitt liv.

Under den andra trimestern har det varit annorlunda. För precis som för en person som vinner 10 miljoner på Lotto så blir det efter ett tag vardag igen och toaletter ska skuras, barn ska vabbas och Korv stroganoff ska tillagas (även om man bytt ut enplansvillan strax utanför Linköping mot ett suterrängdito på Mauritius). Detta innebär att det ibland kunde gå dagar utan att jag tänkte på det enormt stora som var in the making.

Jag skulle ju få barn.

För min fru var det givetvis annorlunda. Hon kände ju hur magen växte, hur håret tjocknade och kanske framförallt så märkte hon hur stora fötterna blev av alla vätska som samlades i dem (en fördel med att vara gravid verkar vara att man får gå i flip-flops oberoende av årstid, så avis på detta).

Det är här sakerna, the gears, prylarna kommer in i bilden. För var det någonting jag kunde fokusera på när jag för tusende gången den dagen lyssnat på Lis mage så var det just grejerna. Det blev liksom en sport för mig att hitta den ultimata spjälsängen, den perfekta färgnyansen i barnrummet och det bästa babygymmet marknaden hade att erbjuda.

Men framförallt koncentrerade jag mig på barnvagnen. Det tog veckor för mig att researcha fram den ultimata barnvagnen när Li väntade Manne. Jag hade oerhörda krav: den skulle vara robust nog att gå med på grusvägar på landet, den behövde dock inte klara av meterhöga snödrivor, den skulle kunna komma in i små hissar i Stockholms innerstad och inte göra så att jag blev hatad av övriga resenärer i våra kommunala färdmedel. För mig var det också viktigt att den skulle ta lite plats i bilen samt vara enkel att manövrera i butiker. Den fick gärna vara lite snygg också.

Till slut hittade jag den: Britax Go! (För nio år sedan hette den Brio Go, men när jag läst på lite nu, så ser jag att Britax Go är i stort sett samma vagn bara nio år bättre…)

Känslan av kompetens kombinerad med delaktighet var oerhörd; jag var NÅGON trots att det inte var jag som inte fick sova på nätterna och hade foglossning.

Jag var barnvagnsexperten.

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Misslyckandet på BB-parkeringen

Den 19 september 2010 ställdes Manne inför det första föräldraskapstestet, att montera ett babyskydd. Den gången gick det inte så bra men sedan dess har Manne blivit en hejare på allt som har med barn och bilåkande att göra. Läs hans bästa tips här!

Jag bröt mot lagen för att få beröm

Att få skryta lite genom sina barn är en helt underbar känsla och oftast något helt ofarligt. Men ibland tar man det steget för långt. Läs här om hur Nisse bröt mot lagen för att få beröm!