En sak jag klurar på en del är vilka leksaker av allt mög vi har hemma som kommer bli minnen för livet för mina barn.

Det känns verkligen inte som att det finns någon logik i hur det där fungerar. Själv minns jag mjukispandan Pandis. (fantasifullt namn btw, jag måste verkligen ha varit ett sånt där härligt barn med en massa knasiga associationer som vuxna tyckte var så bedårande…) Pandis följde med mig långt upp i åldrarna, jag sov fortfarande med honom bredvid mig i sängen i gymnasiet. Men till lumpen fick han inte följa med. Jag hade även en robot som kunde förvandlas till en guldklimp stor som min handflata. När jag fick 500 kronor i födelsedagspresent av min morfar på min sexårsdag köpte jag alla sju små dvärgar som mjukisdjur.

Det finns till synes ingen logik i mina leksaksminnen; dyra, stora legoskepp samsas med små pommes frites-förpackningar i plast från McDonalds. Det som förenar dem är att minnet av dem är nästan fysiskt. Alla sinnen är liksom inblandade i minnet. Jag minns hur de känns, doftar och uppfylls liksom av en känsla när jag tänker på dem. Det är liksom mer som människor än ting.

Det är ju intressant med minnet. Upp till 10 års ålder minns vi människor ganska lite, det ska till något extraordinärt för att vi ska lägga saker på minnet. Det är väl därför jag har så få minnen av mina leksaker men de minnen jag har är desto starkare. På ett sätt känns det ju lite tröstlöst nu när man har barn själv och tänker på alla de där plastgrejerna man köpt som ens barn överhuvudtaget aldrig kommer ha något som helst minne av. Å andra sidan kanske den där plastbilen man köpte för 39:90 på nån mack kommer fylla ens telning på med positiva konnotationer. Är glaset halvfullt eller halvtomt liksom?

Det är ju samtidigt också lite spännande att klura på vilka av de där grejerna som barnen kommer minnas. Kanske blir det nån Pokémonbild, eller blir det bilgaraget, nåt av Nerfgevären eller kanske något mer otippat som den bävermjukisdjuret Manne fick på det där danska sommarlandet.

Och vilken roll kommer alla spel de spelar på telefon och paddor spela? Kommer de framkalla samma känsla trots att de aldrig existerat i den fysiska världen eller är det taktila ett krav för att de ska kunna skapa så starka minnen?

Där har jag nåt att klura på när jag inte kan somna om efter att ha trampat på nån legobit i samband med ett nattligt toabesök.

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Föräldraskapet är något som bara pågår

Vad är likheten mellan nedervda kläder och en Madeleinekaka doppad i lindblomsté? Det kan båda få en att minnas saker man sedan länge glömt. Läs här om varför Nisse tycker att det är det lättaste som finns att vara miljömedveten gällande barnkläder!

Barnen och det dåliga miljösamvetet

”Att ha små barn innebär att man upplever en större kärlek än någonsin tidigare men också en större klimatpanik.” Känner du igen dig? Här tipsar Manne om hur man lever ett klimatsmart småbarnsliv.

Ojämn kamp mot reptilhjärnan

Att ta hand om våra sopor är något vi alla bör göra, men det är inte alltid så lätt. Här kan du läsa om Nisses dagliga kamp mellan den nyare logiska Åke Tråk-hjärnan som vill göra rätt för sig, och reptilhjärnan som tyvärr oftast går vinande ur striden.