Fy helvete vad redo jag var när vår älskade förstfödda dotter föddes. I nio månader hade jag väntat, längtat och förberett mig mentalt. Jag var inställd på att det skulle vara härligt och himlastormande men också jobbigt och arbetsintensivt. Min tid skulle inte längre vara min egen. Nu låg en liten bedårande nyföding mellan mig och min fru och jag var som en frustande ardennerhäst eller rastlös border collie, redo att arbeta. Varje gång vi väcktes av ett gnyende satte jag mig käpprak upp i sängen. Problemet var att jag inte var efterfrågad. Det var alltid bröstet som behövdes, och då inte mitt håriga, utan min frus mjölksprängande.

I början gjorde jag det till min uppgift att lokalisera och sätta på amningsnappen som min fru använde för att spara bröstvårtorna och för att vår dotter lättare skulle få ett bra grepp. Det kändes fint. Jag hade en uppgift. Jag var behövd. Men ganska snart sa min fru att det var fullkomligt onödigt och dessutom en smula apart. Jag blev arbetslös och zoomade ut allt mer. Snart vaknade jag inte av gnyenden längre.

Istället ägnade jag dagarna åt att laga extremt mycket mat. Jag gav min fru ambitiösa frukostmackor med origamiskuren gurka och paprika. Jag som aldrig någonsin hade låtit en grönsak vidröra en brödbit tidigare. Och jag gjorde alla möjliga storkok och fyllde frysen. Jag tänkte att om jag gjorde exakt all mat som min fru åt så matade jag ju indirekt vår dotter.

Och jag googlade male lactation och läste drömskt om historiska belägg för att män kan producera bröstmjölk. Kunde det vara lösningen? Jag hade så otroligt gärna tagit varannan amning.

Sedan gick det upp för mig att spädbarnssamvaro inte bara handlar om amning. Man kan bada, gosa och gå barnvagnspromenader utan mjölkfyllda bröst. Och man kan bulla upp kuddar, hämta mobiltelefon, fylla på vattenglaset och sätta på tv-serie åt sin ammande partner. Dessutom ammar inte barn för alltid.

Nu har jag en sexåring och en fyraåring och amning känns mest som en kuriös parentes i mitt liv. Jag googlar nästan aldrig male lactation längre. Mina mackor smyckas inte längre med origamiskurna grönsaker. Jag är behövd.

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Terminsstartspirret

Skolstarten är här och vi har nu har chansen att ändra oss helt och bli dem vi alltid velat vara. I denna text berättar Manne om sina metamorfoser genom åren och hur man stöttar sina barn i att våga vara de de verkligen är, i alla fall just nu.

Barndomen är som heroin

Sommaren lider mot sitt slut och det är snart dags att återgå till skolorna och jobben. Men visst finns det något fint i det också. Framförallt om man lyssnar till Nisses tips om att inte låta det grå och tråkiga ta över.

Klänningarnas salighet

Fint väder, långa dagar och varma temperaturer är något de flesta uppskattar och vet att de gillar, men i denna text lyfter Manne fram en av sina sommarfavoriter som kanske inte alltid får den uppsakning den förtjänar. Klänningen!