Hur många timmar av mitt liv har jag egentligen lagt på nattningar? Det måste vara ett oändligt antal. Kanske är eoner en bättre måttenhet än timmar. Nattningar är det mysigaste och jobbigaste som finns i hela världen. Det jobbiga är att jaga ihop den skenande skocken, ta av kläder, bada, borsta tänder och få i säng under sparkar, skrik och allmän utlevelse. Sedan kommer den mysiga, ungefär femton minuter, långa stunden av gos, stillhet och högläsning.

Sedan kan det spåra ur i ungefär vad som helst. Hopp i sängen. Skrik efter den andra föräldern. Högljudda krav på spagetti och köttfärssås. Syskonbråk. Rymningsförsök. Eller bara total tristess. Man ligger timme efter timme bredvid ett barn som inte visar minsta tecken på att somna. Man tänker på alla tv-serier man hade kunnat titta på och alla chips man hade kunnat äta om man inte hölls gisslan. Tiden går. Döden rycker allt närmare. Livet är utmätt.

De första två åren som tvåbarnsförälder la jag och min fru ett barn var. Man var alltså aldrig ledig från läggningar. Barnen var i helt olika åldrar och faser man hade det gemensamt att de vägrade sova. Ju tröttare de var desto mer ihärdigt kämpade de för att hålla sig vakna. Säkert två timmar per kväll tillbringades i ett nedsläckt barnrum bredvid ett sömnvägrande barn.

Viken oerhörd revolution det var att börja lägga båda barnen samtidigt och på så sätt få respit varannan kväll. Plötsligt kunde man äta chips, knyppla, gå och träna eller bara sitta och njuta av att titta helt apatiskt in i vardagsrumsväggen.

Och sedan blev läggningarna mycket lättare. Barnen började förstå på ett intellektuellt plan att det är skönt att sova när man är trött och lät sig övermannas av sömn. Jag började läsa kapitelböcker utan bilder så att det inte längre blev avbrott för bokbyte och diskussioner kring varje bild.

Den ultimata läggningen är femton minuter lång och består bara av gos och läsning. Jag är nere på en halvtimme och närmar mig målet med stormsteg. I begynnelsen nattade jag barn fjorton timmar i veckan och nu är jag nere på 52 minuter. Därför tackar jag min lyckliga stjärna och går med lätta steg genom småbarnstillvaron. Det är en triumf!

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Terminsstartspirret

Skolstarten är här och vi har nu har chansen att ändra oss helt och bli dem vi alltid velat vara. I denna text berättar Manne om sina metamorfoser genom åren och hur man stöttar sina barn i att våga vara de de verkligen är, i alla fall just nu.

Barndomen är som heroin

Sommaren lider mot sitt slut och det är snart dags att återgå till skolorna och jobben. Men visst finns det något fint i det också. Framförallt om man lyssnar till Nisses tips om att inte låta det grå och tråkiga ta över.

Klänningarnas salighet

Fint väder, långa dagar och varma temperaturer är något de flesta uppskattar och vet att de gillar, men i denna text lyfter Manne fram en av sina sommarfavoriter som kanske inte alltid får den uppsakning den förtjänar. Klänningen!