Jag har inga tydliga minnen av tillfället då vi fick reda på att Li var gravid med Manne. Eftersom vi hade erfarenhet av missfall, något som jag berörde i min text här på Babyshop förra månaden, vågade jag inte hoppas någonting från början. Den första tiden var därför en orolig period då jag mest gick och tänkte på allt som kunde gå åt helvete framgent och allt som antagligen redan gått helt käpprätt åt helvete.

Den egentliga starten på graviditeten inträdde i stället därför i graviditetsvecka 9. Vi hade bokat tid för ultraljud vid Odenplan i Stockholm. Det var tydligen en vacker försommardag i maj har jag sett på bilder i efterhand. Vädret var dock det sista jag brydde mig om. När vi kom in i undersökningsrummet såg jag bara den stora monitorn där ultraljudsbilden om en stund skulle visa om Li fortfarande väntade barn eller inte. De snart tvååriga minnena av vår senaste ultraljudsundersökning där det konstaterades att vår graviditet var avbruten kändes helt plötsligt färska på näthinnan.

Men den här gången var allt helt annorlunda. Känslan läkaren förmedlade var glad, närmast uppsluppen. För honom var det här ett rutinbesök i mängden och eftersom inget hittills hade antytt att det skulle vara något problem så förutsattes inte heller detta. Det som förra gången var en lågintensivt obehaglig upplevelse från början till slut var denna gång något helt annat. Graviditet är ju inget sjukdomstillstånd och behandlas ju inte heller som detta. I stället för en bortvänd monitor och ett bekymrat läkaransikte under undersökningen möttes vi således av en leende läkare och en påslagen skärm vänd rakt mot oss. Efter endast ett kort ögonblick såg jag något litet och vitt som flimrande blinkade på skärmen.

”Ja, allt ser helt normalt ut. Den där lilla pingisbollen är hjärtat som slår. Ha en trevlig eftermiddag.”

Efter att läkaren lakoniskt konstaterat att graviditeten nu var ett faktum och att vi i början av december samma år skulle bli föräldrar till ett litet barn tumlade jag och Li ut på Odengatan och begav oss ner till Vasaparken där vi firade med öl (jag) och minigolf (båda).

Veckorna efter ultraljudet handlade för min del mest om att berätta att jag skulle bli pappa för alla som orkade lyssna. Jag tror det var mitt sätt att befästa graviditeten i mig själv. Det kändes så flyktigt på något vis, så fort jag inte uttalade det var det som att det inte var verkligt.

Efter ytterligare någon månad hade jag vant mig så mycket vid tanken på att jag skulle bli förälder att det kunde gå dagar utan att jag tänkte på det. Men det är en annan historia.

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Manne: Museum över onödiga barnprodukter

Att köpa på sig alla de där babyprodukterna och sen inse att man plötsligt är museiintendent över en samling produkter man aldrig ens använde – det skriver Manne om i denna krönika.

Det var den sommaren

Jaha. Så har ytterligare en sommar gått. Och vad har jag gjort av den? Borde jag ha ångest för att jag inte försökt räta upp tornet i Pisa på en Instagrambild, grillat abborre på en skärgårdsklippa, gått Sörmlandsleden, badat i en djup mörk tjärn eller äntligen gjort den där resan till Oslo som jag pratat om så länge..?