När min äldsta son Manne föddes fick vi en bärsjal i present av någon välvillig anhörig. Min fru fattade aldrig grejen med den där bärsjalen. Jag däremot ä l s k a d e den. Jag stoppade ner Manne i den i tid och otid under de första månaderna. Den fungerade som någott slags sömnpiller för honom. Jag vet inte om det berodde på att det påminde honom om tiden i livmodern när han låg i den där mörka lilla kokongen som bärsjalen skapade.

Jag fortsatte pula ner honom i bärsjalen ända tills den dag då det inte funkade längre. Och när jag säger att det inte funkade så menar jag verkligen det. Helt plötsligt blev han tokig av att ligga instängd i den där varma sjalen, han sprattlade och skrek som en fisk på torra land. (En skrikande fisk alltså.) Det som tidigare påminde honom om den mysiga tiden i livmodern verkade helt plötsligt påminna honom om att han måste bryta sig fri och slå sig loss från sina föräldrar. Det var som att bärsjalen sa honom att man föds och dör ensam och att det var upp till honom att göra något av sitt liv.

Allt detta gjorde att jag hade lite problem att stoppa ner Joel i en bärsjal när han föddes för ett år sen. Det var som att jag inte längre mindes den mysiga tiden Manne hade i sjalen utan bara den sista traumatiska frigörelseprocessen. Jag kände mig därför lite rådvill. Som vanligt när jag känner mig rådvill så rådde min kära hustru bot på detta. I somras när vi var på semester i Skåne blev nämligen behovet av någon slags bärsele/-sjal skriande. Jag löste detta genom att stirra tomt framför mig och dra Joel i en vagn på oländiga skogsstigar och upp för smala stentrappor.

Li däremot kollade in Blocket och åkte till ett villaområde utanför Helsingborg och köpte en bärsele från Babybjörn för 200 spänn. Jag var först lite skeptisk till bärselen. Jag hade liksom någon slags vag känsla av att jag egentligen var en bärsjalsperson, varför vet jag inte. Antagligen kan man hitta en freudiansk förklaring i min barndom.

Som alltid blev jag ganska snabbt övertygad om bärselens förträfflighet och idag skäms jag inte för att kalla mig en riktig bärsele-aficionado. Nu är det som att jag aldrig gjort annat än burit runt Joel i en bärsele. Ganska snabbt efter att vi kom hem från Skåne uppgraderade jag min bärsele till Babybjörn One. Den är praktisk eftersom den har ett vadderat midjebälte som avlastar axlarna och ryggen.

Eftersom jag bor på tre trappor utan hiss så går jag mycket hellre ut med Joel i bärselen framför att släpa fram vagnen ur vagnsförrådet. Det är också väldigt smidigt när jag hämtar Manne i skolan. Jojo hänger liksom bara med. Så smidigt!

Men om jag ska vara helt ärlig så är den kanske största fördelen med bärsele (och bärsjal för den delen) att jag kan rida lite på all den uppmärksamhet som Joel får. Ligger han i vagnen så böjer sig folk bara över den och gullar med honom. Nu är de i alla fall i närheten av mitt ansikte när de gullar.

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Jag bröt mot lagen för att få beröm

Att få skryta lite genom sina barn är en helt underbar känsla och oftast något helt ofarligt. Men ibland tar man det steget för långt. Läs här om hur Nisse bröt mot lagen för att få beröm!

Att hitta sin stil

Reflexväst, femhundra halsband, rikligt med läppstift, och Foppatofflor i oktober. Ja när man låter barnen klä sig själv kan de se ut lite hur som helst. Läs här om Mannes erfarenhet från när hans äldsta dotter Iris hittade sin stil.

Föräldraskapet är något som bara pågår

Vad är likheten mellan nedervda kläder och en Madeleinekaka doppad i lindblomsté? Det kan båda få en att minnas saker man sedan länge glömt. Läs här om varför Nisse tycker att det är det lättaste som finns att vara miljömedveten gällande barnkläder!