Att vara förälder innebär att man aldrig står stilla. Allt är i rörelse hela tiden. Man hinner liksom aldrig stanna upp och tänka. Det som ena veckan kan vara det viktigaste och största som hänt kan bara någon vecka senare vara fullständigt ointressant. Jag kommer ihåg när Jojo började krypa. Det kändes hur stort som helst. Sen några månader senare började han gå, då var det plötsligt helt ointressant. Nu jobbar han mycket med språket, jag minns när han sa pappa första gången, det var ju också magiskt ända till dess att han lärde sig att härma en apa. Det smällde så klart högre. Snart lär han sig väl säga två ord i följd och då är alla hans tidigare språkkonster ointressanta. Detta stressar mig. För varje bortglömd konst innebär på något vis att vi tar ett steg längre bort från något som aldrig kommer tillbaka.

Det är ju så speciellt med den här första tiden i en människas liv. Även om alla människor är olika är det liksom ett antal saker som ska checkas av: Lära sig gå och prata är väl de två viktigaste. När de väl har lärt sig det är det liksom upp till varje individ att utveckla sin unika personlighet. (Och sakta men säkert försvinna ur ens liv.)

Att vara förälder är också att säga hej då till en mängd saker. Fysiska saker som betyder otroligt mycket men som i samma stund de förlorar sin funktion helt förlorar sitt värde. Ta det här med skötväskan till exempel. Jag vet på riktigt inte hur mycket tid jag lagt på att tänka ut det smidigaste systemet för Jojos skötväska under min tid som pappaledig. Timmar har spenderats med rynkad svettfylld panna klurandes på vilket som är det smidigaste sättet att packa den på. (Fortfarande osäker på huruvida jag knäckt den nöten eller inte).

Varje gång jag skulle gå ut var det också samma visa. Kolla igenom skötväskan att allt fanns som behövdes. Packa ner matburk (även det en grej jag sagt hej då till utan att fatta vad som hände riktigt.), fylla på med blöjor och se till att vattenflaskan är med. Jag la även ner en hel del tid på att hitta en väska som man kunde bära på ryggen, hittade till slut Babybjörn Sofo som var perfekt för mig.

Sen en dag märkte jag att det gått några veckor utan att jag tänkt på skötväskan. I stället för en perfekt packad väska på vagnens handtag på väg till ICA ligger det några blöjor och våtservetter i en tygpåse under vagnen på väg till förskolan. All den tankemöda jag lagt på skötväskan är inte längre värd någonting. All min expertis på skötväskor har nu förpassat till nån mindre bakgata i hjärnans virrvarr och kommer nog aldrig mer se dagens ljus.

Förutom möjligtvis den dag då Jojo och Manne dyker upp igen i mitt liv med egna småbarn. Då jäklar ska jag hålla låda i timmar om varför det är smidigare att ha våtservetterna i samma fack som skötbädden och att vikten av att ha extra plastpåsar i skötväskan inte kan överdrivas.

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Föräldraskapet är något som bara pågår

Vad är likheten mellan nedervda kläder och en Madeleinekaka doppad i lindblomsté? Det kan båda få en att minnas saker man sedan länge glömt. Läs här om varför Nisse tycker att det är det lättaste som finns att vara miljömedveten gällande barnkläder!

Barnen och det dåliga miljösamvetet

”Att ha små barn innebär att man upplever en större kärlek än någonsin tidigare men också en större klimatpanik.” Känner du igen dig? Här tipsar Manne om hur man lever ett klimatsmart småbarnsliv.

Ojämn kamp mot reptilhjärnan

Att ta hand om våra sopor är något vi alla bör göra, men det är inte alltid så lätt. Här kan du läsa om Nisses dagliga kamp mellan den nyare logiska Åke Tråk-hjärnan som vill göra rätt för sig, och reptilhjärnan som tyvärr oftast går vinande ur striden.