Att vara förälder innebär att man aldrig står stilla. Allt är i rörelse hela tiden. Man hinner liksom aldrig stanna upp och tänka. Det som ena veckan kan vara det viktigaste och största som hänt kan bara någon vecka senare vara fullständigt ointressant. Jag kommer ihåg när Jojo började krypa. Det kändes hur stort som helst. Sen några månader senare började han gå, då var det plötsligt helt ointressant. Nu jobbar han mycket med språket, jag minns när han sa pappa första gången, det var ju också magiskt ända till dess att han lärde sig att härma en apa. Det smällde så klart högre. Snart lär han sig väl säga två ord i följd och då är alla hans tidigare språkkonster ointressanta. Detta stressar mig. För varje bortglömd konst innebär på något vis att vi tar ett steg längre bort från något som aldrig kommer tillbaka.

Det är ju så speciellt med den här första tiden i en människas liv. Även om alla människor är olika är det liksom ett antal saker som ska checkas av: Lära sig gå och prata är väl de två viktigaste. När de väl har lärt sig det är det liksom upp till varje individ att utveckla sin unika personlighet. (Och sakta men säkert försvinna ur ens liv.)

Att vara förälder är också att säga hej då till en mängd saker. Fysiska saker som betyder otroligt mycket men som i samma stund de förlorar sin funktion helt förlorar sitt värde. Ta det här med skötväskan till exempel. Jag vet på riktigt inte hur mycket tid jag lagt på att tänka ut det smidigaste systemet för Jojos skötväska under min tid som pappaledig. Timmar har spenderats med rynkad svettfylld panna klurandes på vilket som är det smidigaste sättet att packa den på. (Fortfarande osäker på huruvida jag knäckt den nöten eller inte).

Varje gång jag skulle gå ut var det också samma visa. Kolla igenom skötväskan att allt fanns som behövdes. Packa ner matburk (även det en grej jag sagt hej då till utan att fatta vad som hände riktigt.), fylla på med blöjor och se till att vattenflaskan är med. Jag la även ner en hel del tid på att hitta en väska som man kunde bära på ryggen, hittade till slut Babybjörn Sofo som var perfekt för mig.

Sen en dag märkte jag att det gått några veckor utan att jag tänkt på skötväskan. I stället för en perfekt packad väska på vagnens handtag på väg till ICA ligger det några blöjor och våtservetter i en tygpåse under vagnen på väg till förskolan. All den tankemöda jag lagt på skötväskan är inte längre värd någonting. All min expertis på skötväskor har nu förpassat till nån mindre bakgata i hjärnans virrvarr och kommer nog aldrig mer se dagens ljus.

Förutom möjligtvis den dag då Jojo och Manne dyker upp igen i mitt liv med egna småbarn. Då jäklar ska jag hålla låda i timmar om varför det är smidigare att ha våtservetterna i samma fack som skötbädden och att vikten av att ha extra plastpåsar i skötväskan inte kan överdrivas.

Nisse Edwall är programledare och Manne Forssberg är skribent. Tillsammans driver de bloggen Pappabloggen och spelar in Pappapodden varje vecka. Nisse och Manne kommer gästblogga för Babyshop två gånger i månaden och bjuda på sina spännande vardagsbetraktelser. Läs alla deras inlägg under taggen Nisse&Manne.

Andra blogginlägg från Nisse och Manne:

Plötsligt var jag någon

När Nisses fru Li var gravid gick Nisse själv in helhjärtat för grejerna. Målet blev att hitta den ultimata spjälsängen eller den perfekta färgnyansen till barnrummet. För att inte prata om barnvagnen. Höga krav krävde mycket research men till slut hade han hittat den rätta. Här får du reda på vilken!

Misslyckandet på BB-parkeringen

Den 19 september 2010 ställdes Manne inför det första föräldraskapstestet, att montera ett babyskydd. Den gången gick det inte så bra men sedan dess har Manne blivit en hejare på allt som har med barn och bilåkande att göra. Läs hans bästa tips här!

Jag bröt mot lagen för att få beröm

Att få skryta lite genom sina barn är en helt underbar känsla och oftast något helt ofarligt. Men ibland tar man det steget för långt. Läs här om hur Nisse bröt mot lagen för att få beröm!