Vi är i Abisko för att låta barnen här testa Kulings kläder. Frode, August, Helena, Moira, Malte, Inez, Novalie, Melissa, Mateo, Ebbot och Alva får leka i ytterkläderna i de väderförhållanden som de är tänkta att klara av.

Det här är barn vars liv präglas av fjällutflykter och utomhuslek. Förra året kom snön i slutet av september och smälte inte förrän i början av juni. Vi tänkte: om bilmärken kan testa de senaste modellerna i extrema väderförhållanden, för att se vad de går för, kan väl vi göra samma sak med Kulings ytterkläder?

Abisko skola tronar mitt i fjällvärlden. Från klassrummen kan barnen blicka ut över Torneträsk och Tjounavagge, den U-formade dal som i folkmun kallas Lapporten. Tjugotvå elever går på skolan, från förskola till nian. Tio av dem är förskolebarn.På vintrarna blir skolans fotbollsplan en skridskobana. Många av barnen åker skidor till skolan, även Moira, Helena och Frode som är två och tre år gamla. De minsta barnen sover middag utomhus varje dag, även under den mörkaste och kallaste vintern. Klädda i full vintermundering, omstoppade i sovsäckar, sover de i barnvagnar med himlen som tak.

Lena är pedagog på Abisko förskola. Familjen finns i Stockholm och enligt skylten på tågstationen är det 1508 kilometer dit. Nattåget tar ungefär sjutton timmar. Hon kom till Abisko för att se något annat innan pensionen, och vad som skulle vara ett år blev nästan fyra. Det är rogivande att vara mitt i naturen, och kontakten med barnen blir personlig när de är så få, menar hon. Hon sitter på knä och samlar ihop ett gäng plastspadar. Gula, gröna, röda, blå. Intill henne leker de yngsta barnen.

– Tidigare jobbade jag på en Ur och Skur-förskola på Södermalm i Stockholm. Varje vecka åkte vi två timmar för att komma till skogen, och det var ett stort äventyr. När jag kom hit tänkte jag att barnen här skulle vara ännu mer intresserade av småkryp och maskar, men de är också mätta på det. De är ju ute med sina föräldrar jämt, det är inte en stor grej för dem att gå på utflykt och plocka nässlor. Men Frodes mamma har ett guideföretag som bjöd med oss att åka skoter till deras lávvu, en fjällkåta. Det var en strålande solig dag och vi packade ner barnen i kälkar efter skotrarna. Och så åkte vi ut på fjället och åt renkött, grillade korv och drack lingondricka. Det var något alldeles extra. Frode balanserar på sandlådans sarg. Han sjunger: – Bro bro breja, stockar och stenar, alla goda renar…

Han vinglar till. Lenas hand åker instinktivt ut och han återfår balansen. – En av de första saker jag slogs av när jag flyttade hit var att alla i skolan leker, säger Lena med handen mot Frodes rygg. Även om man går i nian så leker man på rasterna, året runt. Det finns inte utrymme att stå och hänga och se sur och dryg ut. Förra året var det bara en kille som gick i nian, den näst äldsta eleven gick i sjuan. De har bara varandra och de gör att de verkligen umgås. Det tycker jag är så häftigt, att attitydgrejen inte riktigt finns här. Barnen får så mycket trygghet och när de börjar gymnasiet i Kiruna kan de blomma ut. Lena reser sig upp. – Jag kommer ha abstinens när jag flyttar hem till Stockholm, det tror jag att alla drabbas av som har varit här. Jag kommer sakna naturen, vandringarna, att gå på tur. Att åka till Kattejock på vårvintern och åka skidor i linne.

I Abisko, som tillhör Kiruna kommun och Gabna sameby, bor mellan 100 och 150 personer året runt. I byn finns Abisko naturvetenskapliga station. Polarforskningen lockar forskare från världen över, och många av de bofasta i Abisko jobbar just där. En av dessa är Niki. Hon är biolog och forskar om klimatförändringarna i Arktis.

Abisko lämpar sig bra för detta då byn ligger på gränsen mellan det riktiga Arktis och den boreala regionen som kännetecknas av barrskog och tundra. Här visar sig klimatförändringarna dubbelt så tydligt som det globala genomsnittet – tydligast tar det sig i uttryck i att permafrosten smälter.

När Niki är ledig brukar hon och familjen leka på stranden vid sjön Torneträsk. Hon har bebisen Ellora i famnen. Storasyster Helena leker i en vattenpöl med de andra barnen. – Närmsta BB ligger i Gällivare, 20 mil bort, så vi hyrde en stuga där under min sista gravidmånad, berättar Niki. Vägarna kan snöa igen och vi ville inte riskera något. Det visade sig vara ett bra beslut, för dagen Ellora föddes var det mycket riktigt snöstorm. Det var årets mörkaste dag, midvinternatten den 21 december.

Hon trycker barnet mot sig. – Under polarnätterna går inte solen upp över horisonten. Man får tvinga sig ut även då. Jag längtade efter våren. Att kunna sätta ner henne i gräset.

Utöver forskningen är turismen, järnvägen och rennäringen viktiga delar av samhället. Det var på sjuttonhundratalet man hittade malmfyndigheter i Kiruna och runt hundra år senare kom gruvdriften igång. Till en början transporterade man malmen ut mot Luleå och Bottenviken, men där var vattnet fruset och vintrarna karga, så i stället riktades blickarna mot Narvik i Norge.

Tack vare Golfströmmen är fjordarna isfria vilket lämpar sig fint för export. Bygget av en järnväg påbörjades 1898. Det var ett djärvt projekt i den bergrika miljön. Rallarna jobbade sig framåt, en milslång sträcka i taget. Runt dessa stationer växte små rallarsamhällen fram. I Abisko behövde man bygga en tunnel under fjället Nuolja, vilket gjorde att man stod still under en längre tid. Eftersom järnvägen stod klar mellan Kiruna och Abisko kunde turismen börja och många var människorna som kom till Abisko för att upptäcka fjällen och ta del av den rika floran på Nuoljas sluttningar.

1903 övertog Svenska Turistföreningen några ingenjörsbostäder som hade uppförts vid järnvägsstationen och snart strömmade fler äventyrslystna turister in. Abiskodalen är frodig och gynnsam för rennäring och i perioder betar upp emot 6000 renar här. Det här berättar Frodes mamma Åsa för oss.

Barnen går på rad i vattenpölarna. Korviga regnbrallor, blanka stövlar. Kastar de en liten sten säger den plopp. En större sten säger plums. Grus sprätter åt alla håll. Och pinnen flyter. Treåriga Malte gör en regndans mitt i pölen. Han böjer sig fram och tvättar händerna, håller upp dem för sin mamma. – Kolla!

De klättrar upp på en snödriva, Frode först, sedan Malte och Helena. – Stamp, stamp, stamp! De sätter sig gränsle på toppen. Bakom dem: sjön, sedan bergen som höjer sig vita mot den blå himlen. Ett tåg river förbi, fullastat med järnmalm från Kiruna till Norge. Det är världens starkaste lok. De här ljuden. Tystnaden av bergen och så malmbanan som bryter den.

– Vart ska ni åka? frågar vi som står på marken.
– Till Narvik! ropar Frode.
– Vad ska ni göra där?
– Titta på leksaker. Inte ta dom.

Dagen efter kör vi mot Riksgränsen. Vägen löper alldeles intill Torneträsk, himlen är vykortsblå och bergen väller upp runtomkring oss. Teamet i bilen pekar, suckar. Något sviktar faktiskt i bröstet. Idag är alpin turism en självklar del av världens turistnäring, men idén om att bestiga berg för nöjes skull fanns knappast före sjuttonhundratalets romantiska strömningar. Tidigare var berg något man besteg av ren nödvändighet. Rousseau var en av de första att skriva om den själsliga upplevelsen i Julie eller Den nya Heloïse, år 1760:

“Det verkar som om när man höjer sig över människornas nivåer, man där också lämnade kvar alla låga och jordiska känslor. Som om när man närmar sig mera eteriska regioner, själen fick någon del av deras oföränderliga renhet.

Att lämna de jordiska känslorna på marken och uppnå en själslig renhet när man stod uppe på berget, alltså. En sublim upplevelse. Och visst är landskapet i norra Norrlands inland överväldigande. För familjerna vi möter är detta vardagsmat. Ändå är det tydligt att de njuter av platsen.

Ettåriga Ebbot bor med sin mamma och pappa i Kiruna. – Vi är sånt stugfolk, säger Ebbots mamma Hilda. Ska man bo i Kiruna måste man vara intresserad av natur, skoter och skidåkning. Och Ebbot tycker att det är dökul att vara ute. Hon berättar hur de åkt ut med ark i fyra dagar, ett flyttbart hus som man kopplar till skotern och kan pimpla ifrån. Ettåringen var vid gott humör hela resan.

Mona är Ebbots mommo. Hon säger att hon lever som en ambulerande vaktmästare ibland. De bor i Kiruna men har sommarstuga i Piteå och i närheten av Nikkaloukta, intill Kalixälven. Och i Abisko har familjen en husvagn som står där permanent. Hon berättar:– När Ebbot föddes så gav hans pappa mig en uppgift, han sa: lär Ebbot att tycka om skogen som du gör själv. Hon ligger på ett liggunderlag i t-shirt. Ansiktet är solbränt efter många timmar i solsken och i reflekterande snö. – Hur mycket man än tycker att livet suger så blåser det bort när man kommer till skogen. Vart man än tittar är det vansinnigt vackert. Ebbot har fått en särskild plats i mommos hjärta.

– Min man har obotlig cancer. Han kommer inte klara sig. Om inte Ebbot hade kommit är det inte säkert att han hade levt såhär länge. Ebbot ser att Micke inte är frisk. Med alla andra busar han, men inte med Micke. Ebbot försöker få honom glad. Häromdagen låg de i sängen med paddan, och när jag gick och la mig intill dem tittade Ebbot på mig med en blick som sa: det här är vår grej.

Hon blundar, lägger händerna under huvudet. Säger: – På grund av Mickes sjukdom har jag inte jobbat på två år, vilket har gjort att jag har haft mycket tid med Ebbot. Man borde inte få skaffa barn förrän man är 50. När man är ung är det hus och renoveringar och det ena med det andra. Men nu ser man. Man lyssnar och man iakttar. Jag är så tacksam att jag får vara så delaktig med Ebbot. Efter några timmar med honom och Hilda är jag vansinnigt utvilad, för man kan inte tänka på annat. Då behöver jag inte älta cancern.

Frida och Lina är barndomsvänner. Efter gymnasiet jobbade de båda i gruvan: den ena med att ta upp malm från jorden och den andra med att frakta bort den.


– Kirunabor är i princip förskonade från arbetslöshet. De flesta jobbar på LKAB med höga löner.
Frida jobbade senare på svenska ambassaden i Bogota. Hon var där i tre år med diplomatdrömmar, men drabbades av hemlängtan. Hon ville hem till Kiruna, och pojkvännen fick följa med.

Frida och Lina bestämde sig för att försöka få barn samtidigt och de hade flax – båda blev gravida på första försöket. Så föddes Mateo och Alma. – Mateos pappa är från Colombia och han hade aldrig rest i Europa eller ens sett snö. Så det är lite speciellt för honom att bo såhär isolerat. Men vi tänker bo här under tiden Mateo är liten i alla fall.

Riksgränsen är världens nordligaste skidort men också treåriga August och lillebrodern Alvars hemort. De är de enda permanentboende barnen i byn. Pappa Petter driver Icabutiken som, utöver skidentusiaster och de fyrtio bofasta i byn, drar till sig många norrmän. Godis, läsk och charkuterier kostar nästan ingenting här i jämförelse med i grannlandet.

För att ha en förskola i byn krävs tre barn, men nu är de ju bara två och därför får August gå på Abisko förskola, fyra mil bort. Det blir sexton mils bilkörning per dag. – Den gamla förskolepedagogen jobbar på Ica nu, säger Petter.

August och Frode sitter på ett renskinn och äter torkat älgkött. Eller, som August kallar det, älgchips. – Vi köpte det på pappas jobb, säger han och sträcker ut ett chips till hunden Fenja. Vovve gillar!

Frodes mamma Åsa har bott i Abisko i tolv år. Hon gick en fjälledarutbildning i Storuman och gjorde ett projekt här i byn. – Dagen jag satte min fot i Abisko tänkte jag: här ska jag bo. Jag landade, hittade min plats i storheten.

Hon driver företag inom fjällturism och fjälltransporter. Huvudverksamheten vintertid är skoterturer kring nationalparken. Sommartid blir det stigcykling och vandringar längs Kungsleden.

– Att se Frode växa upp i Abisko, och hans växande kärlek till naturen, är en fröjd. Vänta, var är Fenja? Hunden har sprungit iväg. Snart ser vi hennes öron sticka upp bakom en bergsknalle. Åsa ropar hundens namn med tyngd och matar tiken med ett älgchips när hon återvänder. Det är dags för Frode att åka kälke. För att komma upp på snövallen sparkar Åsa i snön med kängan. Det bildas en trappa. – Gå i mina steg, säger hon till honom.

När man står på fjället, omgiven av vitt, vitt, vitt, är det inte till bokstäverna handen vill. Det är till kritorna. De svartvitfläckiga bergen, kraftfulla mot den blå himlen, de lågt växande björkarna med sina rufsiga grenar. De blå skuggorna under snödynerna.


Mommo Mona och Hilda sitter på huk intill Ebbot.
– Jag var väldigt blyg som barn, säger Hilda, men Ebbot är raka motsatsen. Han tvingar mig att prata med folk. – Hon gömde sig jämt bakom mig, säger Mona. Men Ebbot har dragit fram en ny, modigare sida hos Hilda. Och han får oss att upptäcka vår hemmiljö på nytt, se saker på nytt.

Barnen andas den här luften som är frisk och klar. De får tidigt lära sig att stå på skidor, bära solglasögon, pimpla fisk och åka skridskor. För dem är årstiderna åtta, inte fyra. De upplever midnattssol och polarnätter. De hör råken, sprickor i Torneträsks istäcke, som smäller och dånar över byn. Också det skarpa ljudet av de tungt lastade malmtågen. De räds inte snön, men respekterar den.

Det är dags att plocka ihop. I morgon är det en ny dag på förskolan. Men var är Fenja?

Kollektionen Explore The Arctic Woodlands är skapad med utomhuslek och äventyr i åtanke. Kulings fokus ligger på att skapa kläder som håller barnen varma, torra och glada oavsett väder. Lika viktigt är det att ta hand om vår planet. Kollektionen består till stor del av återvunna PET-flaskor. Kollektionen hittar du på Babyshop.se

The Abisko Challenge Team: Malin Poppy Darcy Mörner tog alla vackra bilder, Flora Wiström skrev texterna och  Jonathan Kjell ansvarade för video. Särskilt tack till Abisko Förskola och alla barn: August, Frode, Helena, Moira, Malte, Inez, Melissa, Novalie, Ebbot, Mateo, Alma med familjer.